Året som gick

Klubbtröja
Fernet. Boulder. Smaka på begreppet. Det är lite av en motsägelse; det ena är ett honungslent elixir medan det andra är något man med blodiga fingrar tvingas göra varje helg i bitande snålblåst för att ha en gångbar ursäkt för att kunna blogga om det förstnämnda. Vi fick oväntat mycket trafik när Mr Jimmy Karlsson tipsade om vår lilla avkrok på internet men i sanningens namn så är det naturligt vis åt Jimmys håll trafiken ska dirigeras. Han både klättrar riktigt hårt och presenterar det snyggt med riktigt fina bilder. Dessutom är han en ovanligt trevlig påg. Gör gärna ett besök på Cafeclimb! Inte så oväntat har han en hel rad med fina FA:s på fler ställen än jag har hört talas om och det är heller ingen slump att bumlingen som jag kämpar mest med för tillfället är ett signerat Karlsson-problem.

Elias jobbar på starten till "Praktikanten", mitt närmaste projekt.

Elias jobbar på starten till ”Praktikanten”, mitt närmaste projekt.

Daniel berättar om sin karriär som äppelknyckare

Daniel berättar om sin karriär som äppelknyckare

Man skulle kunna sitta hemma och summera ett mediokert fjolår eller så blickar man framåt. Jag är inte född med framtidstro så jag ältar nog mina dåliga prestationer en gång till. Motivationen var aldrig riktigt där och med några få undantag orkade jag inte riktigt pressa fram några bra träningspass inomhus. Ute i Knutby var prestationerna trots allt inte helt underkända, jag var definitivt inte sämre men knappast heller bättre än för ett par år sedan. Men definitivt tjockare. Någon slags korrelation mellan styrkan inomhus och vad som blev klättrat på granit stod inte att finna. Absolut inte för egen del och om jag får spekulera lite i vilken form resten av gänget var i så verkade inte heller där träningsmängd direkt avspeglas i skick.

Daniel, som förr om åren alltid såg utmärglad och fräsch ut, dök en kväll upp på gymmet efter en dags hårt kaffedrickande på kontoret, fingrarna fortfarande flottiga från en dubbel cheese han snappat upp på vägen. Han slöhängde lite i några juggar och filade på sina Sharma-skrik. TSSSAAAA. That’s it. ”Det här bådar inte gott inför helgen” minns jag att jag tänkte när jag körde hem. Men några dagar senare när paddorna låg på plats i skogen såg han plötsligt som förbytt ut. Chipsfingrarna verkade liksom torka ut framför mina ögon. ”If you can dream it, you can do it” väste han och pilade upp förr Mad Hooker SS som om det vore en cykelbana. Jag fattade ingenting.

Daniel kör igång facebook-appen så att han kan göra en one-arm check-in på "Mad Hooker"

Daniel kör igång facebook-appen så att han kan göra en one-arm check-in på ”Mad Hooker”

Men bouldring är en lurig sport. Många andra presterade bra i höstas och det är väl de man bör inspireras av snarare än att grunna för mycket över sina egna tillkortakommanden. Johan Jönsson såklart, Mr Battle of Knutby 2013, alltid lika brutalt stark oavsett problem. Men kanske mest imponerande var nog ändå Jimmy Klinteskogs helt fenomenala ”sending frenzy” på sina två första helger i Knutby. Greve von Schmalensée var på snabbvisit över en helg och inte helt otippat var också han i benhård form. Jag tror han äter tonfiskburkar med skal på.

Johan, Mr Battle of Knutby, och Mattias.

Johan, Mr Battle of Knutby, och Mattias.

Jimmy på ett av de få problemen som han inte fick ner.

Jimmy på ett av de få problemen som han inte fick ner.

Det här borde innebära vissa positiva implikationer om man nu försöker hitta något ljus i vintermörkret. Trots att formen är dålig nu så hinner det hända mycket på kort tid och man ska aldrig underskatta vad lite självsvält och en kall och solig dag i Knutby kan medföra. Det kan ju räcka med lite flax att sätta ihop några halvsvåra moves och så plötsligt har man tagit ner något hårt. För egen del blir det också första gången på ett tag som jag spenderar våren i Sverige (och kanske min sista i Linköping…) och jag ser verkligen fram emot en förhoppningsvis sval och torr säsong. Tills det torkar upp och fryser på får man väl jobba hårt på att hålla igen på inomhusformen och dricka kaffe i hangaren.

Elias tillbaks i träning, gött att se!

Elias tillbaks i träning, gött att se!

Väldigt trevligt är att nu börjar allt fler kända gamla ansikten dyka upp i hangaren. Elias gjorde comeback igår efter ett väldigt långt skadeuppehåll och är väl visserligen inte helt återställd men förhoppningsvis är det dock inte värre än att den sista formen kan toppas med lite fernet.

Blev det några nyårslöften då? Vilka stenar ska skickas? Vem vinner battle of knutby 2014? Kommentera nedan!

Svettig sensommar

Svettig sensommar

Juggträning på "Långa natten"

Juggträning på ”Långa natten”

Marcus

A very motivated climber

Kolossus

Torbjörn jobbar på ”Perk sa kärr… sittstart”

Marcus visar crux-movet på "The human banana"

Marcus visar crux-movet på ”The human banana”


biking & fernet

Ella, Peter & Doug
Efter 7 månader i Verbier börjar det bli dags att motvilligt inse att sommarlovet är över. Det känns inte helt fel att flytta hem till Sverige ett tag men tidpunkten är ändå inte helt rätt. Jag har precis plockat av stödhjulen på Norcon och börjar äntligen känna mig lite mer trygg på cykeln, då har det plötsligt blivit dags att lägga ner för säsongen. Flest cykeldagar har jag haft med Peter, Ella och Doug. Peter pressar både mig och sig själv, han är ju klart mycket bättre än jag men det gör det bara extra kul vid de tillfällen man kan hålla hans tempo. Doug har massvis med singletrack-erfarenhet från Skottland men hans cykel håller inte riktigt för en stenig bikepark som Verbiers. Eller, vilken cykel gör egentligen det? Min står på verkstan nu i väntan på ett nytt styrlager och jag har en känsla av att det bara är början på en lång och dyr relation med en förhoppningsvis förstående mekaniker. Cykeln är inte så farligt dyr men det verkar inte finnas något som heter billiga reservdelar.
Spiderpig on a bike
Hursomhelst så har jag verkligen fått blodad tand för cyklandet och allt vad klättring heter har jag helt lagt ner över sommaren. När jag var i Sverige lastade jag in min gröna padda i bilen men den ligger fortfarande kvar i bakluckan, boulder i 30 grader när jag dels är helt ur form, dels har en mycket roligare sport ”in my backyard”, känns ju bara helt fel. Sen är det klart, några veckor i Linköping med fernet(boulder) och vetskapen om novembersticket i Knutby lär ju få mig att dra upp till hangaren både 6 och 7 dagar i veckan. Vad är det som är så nice med cyklingen då? Jag jämför gärna downhill med skidåkning, samma adrenalin med fördelen att man slipper fundera på om det skare eller puder. Lite av charmen är kanske just det att man är nybörjare också, det går fort att utvecklas och mer eller varje dag gör man något som man inte vågade dagen innan. Liftarna här i Verpan går hela september ut så om någon är sugen på ett höstlov med downhill så hör av er så kanske vi hinner med en vecka, jag kommer inte vara svårövertalad. Har fått frågan några gånger om man inte skadar sig lätt, jag tror att man kan lägga sig på precis vilken nivå man vill och jag har själv inte sett någon anledning att försöka göra nåt över min förmåga. Sen är det klart inte helt bekvämt att ramla men man har ju gott om skydd och med lite high-carb diet så blir det så mycket mjukare.
Peter
Ryktet går om att Daniel och Schmalen drar på turné i helgen, det hade ju varit helt episkt om man hade hunnit mötas men tyvärr skulle det nog ha hänt för en vecka sen. Men vi får se vad som händer! Jag förväntar mig inget annat än stordåd av dessa två herrar som verkar vara i sitt livs form. Att Schmalen numera klättrar ”solo” hoppas jag bara innebär att jag får se honom lite mer i höst. Jag önskar dig allt gott i framtiden Marcus och se till att boka in några vändor till Östergötland när roadtripen är över! Annars har jag tyvärr också fått höra att vissa fernetdrickare har dragit på lite skador, alltid tråkigt men jag vet att ni kommer igen på nolltid om ni bara ger det lite tid och fernet. Glöm inte att det finns annat än klättring man kan syssla med när det svider lite i fingertopparna, förslagsvis åka hoj med mig i höst, se ovanstående förslag.


Själv ser jag nu fram emot några sista sköna dagar på kontinenten och en soft 20-timmars biltur hem till Linköping. Kaffe och bullar i hangaren snart kanske? Vi ses när vi ses, checka in när Peter shreddar lite på kullarna här omkring och lite andra sköna bilder som jag eller någon annan fångat med min nya leksak.


Vernayaz

Ungefär en halvtimme från Verbier, en liten bit utanför Martigny, ligger Vernayaz. Jag hade hört namnet ett par gånger men eftersom det saknas någon tryckt förare för Valais hade jag inte gjort några större efterforskningar. Men eftersom det envisades med att ligga hyfsat högt upp på ticklisten för Schweiz både på 27crags och 8a så bestämde jag mig för att dra ut och kolla. Minus ett par inte helt oviktiga faktorer är det ett helt fantastiskt område. Enkel access, granit, massvis med block på liten yta och väldigt blandad klättring i hela gradregistret å ena sidan, MYCKET sten i landningarna och vårflod som gör att man måste simma till en del av stenarna å andra sidan.

Jag hör redan Daniel påpeka från Sverige att ”om man bara toppar ur så behöver man väl inte bry sig om sten i landningarna..?” och visst har du en poäng, jag är väl inte känd för min vilja att komma över kanten alla gånger men just här hade det varit ganska så najs med en två-tre paddor och lite aktiv spotting. Hursomhelst, det finns gott om stenar kvar att nöta på även om man kör själv och är lite orolig för att stuka fötterna. Samtliga block finns på en utmärkt FÜHRER på nätet; http://www.bimano.ch/gebiete/vernayaz/vernayaz-i och jag håller så smått på att överföra lite topos till 27crags. Naturligtvis finns det ju större och bättre ställen i Schweiz (Magic Woods är på gång närsomhelst i dagarna) men det känns riktigt bra att ha hittat en fin ”local crag” dit man kan dra om man har några timmar över. Och timmar över, det har man.. Hur har det gått då? Nja, jag har hållt mig till stenar som går att köra på egen hand, safe landning och lagom höjd men krimparna blir ju inte direkt skönare för det. Det är väldigt svårt att veta om det är Knutbyklass på graderna, jag skickade en 7a som tog två besök och rejält många försök att sätta, vilket väl känns rimligt men då får man också ta med att är jag gravt överviktig och att det är svårt att få bort baconfettet från fingrarna. Det bäste vore väl om ni kom ner till alperna och testade själva, jag lovar att ni inte kommer bli besvikna. Kan erbjuda boende, klättring, fernet, kaffe, cykling både utför och uppför, allt efter önskemål. Ta lite semester nu, det har ni förtjänat! Sticket är garanterat bättre och myggen existerar inte. Vi ses snart!


Västervik, Göteborg och Schmalen!

Jakobs inlägg fick mig att göra slag i saken och skriva ett, får man hoppas, efterlängtat inlägg med klätteruppdateringar från ett varmt Östergötland. Den första läsperioden under våren var ganska hektisk för min del men det hela kompenserar fint då jag sen några veckor inte gjort många knop i plugget. Sedan 2-3 veckor har jag därför försökt hitta utomhusformen efter en ganska klätterklen början på våren.

Åsa, Simon, Erika och jag trotsade Uppsala och annat festande under Valborg för att istället utforska vad Västervik hade att bjuda på när det kommer till Sportklättring. Det blev ett kärt återbesök till Sjöända där jag dock fick ett kyligt uppvaknande från både bakfylla och klätterovana när jag gav Solar Plexus 7b+ ett topprepsförsök. Jag svor bittert när jag efter 5-6 försök trillat av efter 5 (av 28?) meter… De andra skrattade gott åt mig och det med all rätt. Andra dagen tog vi en sväng förbi Råsklippan som förutom några till synes omöjliga Johan-Luhr-8a-projekt och några enstaka fina 6c och 7a inte hade så mycket fint att bjuda på tycker jag. Det blev i alla fall någon 6c flash och ett försök på 7a. Den tredje och fjärde dagen spenderades i Dynestad där ett fint basläger med hängmatta och slackline även sattes upp. Genomgående ganska korta leder men med en hel del guldkorn. Jag fick dock än en gång se mig besegrad och svära bittert då jag två gånger i rad missade toppjuggen på en mycket ”boulderig” 7b. Glädjen återfanns dock snabbt runt lägerelden tack vare öl, snus och kaffe. Utomhuskänslan kom smygandes tillbaks…

Image

Image

Helgen efter Valborg styrde vi skeppet mot Göteborg för att hälsa på vår förlorade vän Marcus och Tina. Jag slogs direkt av hur lite och mycket Marcus förändrats sen jag träffade honom sist, vilket nästan var 2 år sedan! Tiden har dock inte haft någon inverkan på våra samtalsämnen som mestadels kretsar kring klättring, klättring och klättring. Första dagen i Göteborg spenderades till Marcus stora förtret på Utelivsmässan där Stefan underhöll publiken genom att visa upp sina higline skills och vi andra sprang runt och kikade på leksaker och prövade diverse aktiviteter. Efter lite slackline häng i Slottsparken och några öl var det sen dags att knyta sig för att vara i form inför Hönö dagen efter! Den sömn vi fick behövdes men var långt ifrån tillräcklig när man får en rundvisning av Hönös finare lätta problem av en Schmalen på tjack. Efter 10 timmar boulderande var min hud ömmare än jag någonsin trodde den kunde vara. Ändå var fingertopparna långt ifrån lika slitna på Stefans som mer eller mindre hade blåsor och blod på varje finger, bra jobbat.

Image

Image

Det bjöds på en hel del fin klättring i 5-6 registret med väl utvalda problem från Marcus som den senaste månaden har finkammat Hönö i jakt på dess finaste problem. Det bjöds på krystade 6a mantligar, övergrade 7a hälkrokar och några finfina areter.

Image

Image

Sedan var det det här med Kristi Himmelsfärdshelgen och jag måste börja med att be om ursäkt till Jakob som jag helt och hållet glömde att skriva till angående Fontan. Planerna fanns att dra ihop Fernetgänget och dra ner och möta upp honom där men med blandade problem, såväl tidsrelaterade som ekonomiska, uteblev det. För min del blev det istället en helg med familj på landet med fiske, god mat och vin som avslutades med en klätterdag på Bistaberget med Erika, Elias och Daniel. Daniel såg lite blek ut när t-shirten åkte av och trodde själv inte han skulle ha mycket att komma med denna fina vårdag. De senaste veckorna har han nämligen spenderat någonstans djupt inne B-huset med något oförståeligt rörande hans doktorsexamen. Han jämrade sig även över gårdagens äventyr i Sjöända som inte hade gett honom det besked han ville. Men, som sin vana trogen, hade Daniel lyckats hitta formen där någonstans mellan B-huset och bilfärden till Bistaberget där han utan problem repeterade Anarkiste Direkt 7b (kom nog överens att den som många säger max håller 7a+) och dagsflashade ett 7b projekt. Elias och jag tog oss även upp för Anarkisten direkt och avslutade dagen med en redpoint respektiva flash av Rigor Mortis (7a).

Med dessa ord sätter jag punkt för 3 helgers fin klättring och ser fram emot en sommar med mycket klättring och Fernet!

P.S. Jag och Marcus tog oss även en sväng till Knutby då han följde med upp till Linköping. Vår starke vän skickade Kolossus efter några försök och flashade Meles Meles som jag även äntligen fick toppa ur. Vi gav även Tussilago, Långa natten och självklart Mad Hooker några försök men i 20 grader och sol var Knutby inte vad det kan vara.


en vecka i Font

Toff & Spiderpig

Jag vet inte riktigt med vilka målsättningar jag åkte till Fontan den här gången men jag hade nog inbillat mig att jag skulle ha lite mer att ge än senast. Det var två år sen och jag minns att vi var minst två extremt gradkåta grabbar som in till förbannelse försökte skicka ett envist 6c-projekt. Ni vet alla hur det gick, Schmalen hängde in den under sista dagen medan jag fick åka därifrån med svansen mellan benen. Den som antagligen fick flest stenar klättrade den gången var Stefan som lite lillgammalt konstaterade att det ”är väl roligare att klara några lätta problem än att misslyckas med ett svårt”. Jag och Schmalen avfärdade förstås det påståendet innan meningen ens var fullbordad. Men kanske låg det något i de där orden ändå..

Ella

Det var Toff, Ella och jag som körde från verpan för att få känna på årets första utomhusklättring. För Toff och Ella var det förresten första utomhusbouldringen någonsin. I Verbiers lilla klättergym har Toff inte varit någon match för mig och Ella har endast provat klättring ett fåtal gånger. Båda är dock lite av naturbegåvningar men jag trodde nog aldrig att vi skulle vara så jämna. Ingen av oss var väl jättesugna på att spendera timmar eller dagar på att leta beta eller nöta moves på allt för tunga problem utan målsättningen var väl snarare att få klättra så mycket som möjligt. Vi började i Trois Pignons, där resan slutade förra gången, men fortsatte snabbt till Isatis där vi också blev kvar för resten av tiden. Sista månaden har jag inte tränat överdrivet mycket men det förvånade mig ändå hur mycket jag fick kämpa med problem i 5-registret, det blev verkligen inga flash till höger och vänster. Dessutom var det inte sällan Ella eller Toff som skickade före mig. Visst, formen är inte lysande men det är också uppenbart att Fontan är så långt ifrån min vanliga stil man kan komma. När det gäller balans, smidighet och fotarbete var vi alla tre ungefär lika bra, eller snarare; jag var sämst men jag kunde hålla jämna steg genom att kunna krimpa fast lite bättre. I jämförelse med frassarna som gled förbi såg vi dock alla tre ut som okoordinerade kylskåp, man kan inte låta bli att förundras över hur hög teknisk nivå vissa av gubbarna i skogen har.

Spiderpig

Totalt sett blev veckan dels en ögonöppnare för att det är dags att ta tag i träningen igen, dels att Fontan är så bra och så dåligt på så många sätt. Helt otroligt vackert, oändligt med roliga problem, perfekta sandiga landningar och skönt häng i skogen. Samtidigt är det väldigt polerat, jag kan ju bara snacka om problemen i 5-6 registret men åtminstone jag har en bit till nivån där jag kan nöjesklättra något hårdare än så. Lägg till det något genomgående problemet att man hela tiden måste köra bil mellan sektorer, campingar eller mataffärer. Kanske en småsak i sammanhanget men för mig blir Fontan aldrig så där perfekt som man vill ha det. Jag åker gärna hit igen och säkert tillbaka till Isatis men gärna med ett par förmågor till från fernetgänget, kanske pusha det lite hårdare och dra ner på kvällscarbsen. Men trots allt har det varit en härlig vecka och klättersuget är verkligen på väg tillbaka igen. Nästa trip är under planläggning men gissningsvis går den till varmare breddgrader, medelhavet lockar när Schweiz bara bjuder på regn och kyla. Ser fram emot att höra rapporter från hederlig svensk granit!


Verbier i bilder

Sist jag postade hade vi inte tur med vädret, sen dess har det blivit rejält med soldagar och fantastisk åkning. Det är 18:e april och det är inte många dagar sen vi fortfarande körde kallt puder. Motvilligt börjar jag dock inse att skidsäsongen är på väg att ta slut, åtminstone om vi pratar enkel access och fluffig snö. Men livet blir ju inte tråkigare för det, jag börjar se fram emot en sommar av cykling och klättring. På tal om klättring så har jag har talas om att det finns planer bland Linköpings bästa fernetdrickare om att packa bilen och dra ner till kontinenten för att bouldra runt kristi flygare, hur konkreta är planerna? Jag tycker självklart att ni ska komma ner och jag kan möta upp er ungefär varsomhelst där sticket är bra. Jag har ingen självklar favorit men Fontan är ju klassisk mark som jag gärna besöker igen. Några veckor kvar nu bara, börja snacka ihop er därhemma! Slänger upp några bilder från senaste månaden. Får också passa på att gratulera fernetboulders gradmässigt starkaste klättrare Marcus von Schmalensée till att ha överlevt ännu ett år. Ser fram emot att åter få nöta granit med dig så snart som möjligt!


Knutby, Målstena och Lillsjön

Nu har det nästan gått två helger utan klätterrapporter från mig. Det är inte för att det inte har skett någon klättring, utan mer för att huden på fingrarna svidit så mycket att jag inte har kunnat röra tangentbordet. Hur som helst, förra lördagen var jag, Elias och Torbjörn ute en sväng i Knutby. Som jag nämnde i förra inlägget hade det snöat under veckan innan och det var väl lite tveksamt hur förhållandena var. Det skulle visa sig att de inte var jättebra. Det var ganska mycket snö på alla toppar och där solen låg på rann det ner på greppen. Vi fick inte så mycket gjort, men Elias var duktig och sopade av några toppar så förhoppningsvis torkar de upp snabbare nu. En topp som vi dock lyckades få tillräckligt snöfri var den på Kristi flygare. Jag jobbade på det problemet ganska mycket i höstas, men även om jag var ganska nära på det så kändes det som om jag var lite för svag. Den här gången gick det desto bättre; skick på tredje försöket och dessutom fastnade det på film. Torbjörn var nära att klara den på sitt andra försök någonsin, men gick åt fel håll på juggarna i urtoppningen, sen lyckades han aldrig återhämta sig från besvikelsen och skicket uteblev. Elias lyckades göra hoppstarten efter ett par försök, men fick inte till den etablerade starten. Videon handlar om ett litet fotsteg. Den blev lite av typen ”nu ska jag allt visa er hur man gör” och kanske kan kännas smått arrogant, men eftersom de andra inte lyckades prestera framför rullande kamera så blev det så.


Dagen efter Knutby blev säsongsavslutning för isklättringen. Vi var ett gäng vid Ågelsjön och klättrade på de bortsmältande isarna på nedre isväggen. Synd att Jonte var i Italien, annars hade han nog velat testa sina nya prylar. Inte så mycket att förtälja, förutom att klippväggarna såg torra ut och att jag nog var mer sugen på dem än på isväggarna.

Jonatan på Oves livs-bordellJonatan klättrar på Oves bordell, 6c via ett alternativinsteg från Oves livs i Målstena.

Sportklättringspremiären blev avklarad på långfredagen. Då åkte jag, Jonatan och Andreas ut till Målstena. Vi visste inte riktigt vad vi gav oss in på och när vi kom fram var skogsvägen in till klippan igensnöad så även med en ny Opel -06:a gick det inte att ta sig igenom snövallen. Som tur var fanns en parkeringsficka lite längre fram på vägen. För de som inte vet (de som bara bouldrar) så är Målstena ”the go to crag” så att säga, under tiden Solvik är stängt för korpen. Här finns ett flackt sva med psykande leder upp till 5a samt en konkav, ca. 15 meter hög vägg på fin rödaktig granit, med ungefär en led av varje grad från 6b+ till 7c(+). Det var här jag klättrade min första 7a, Oves livs, för något år sedan. Nu fick den bli del av min uppvärmning. I vår har jag ett nytt projekt där ute, Laban 7b. Jag kände på den någon gång förra året, men då kändes det ganska långt borta. Det är inte så ofta jag brukar åka till Målstena, så med spiderpigs ord ”fega inte!” ekandes i huvudet tänkte jag att jag skulle testa och se hur den kändes. Dessutom ville Jonatan ha ett topprep på den. Efter att ha lett upp den med en 5-6 häng och betaletande kändes det som om jag fortfarande hade en bit kvar uthållighetsmässigt. Jag gjorde ett till försök på topprepet och överraskade mig själv med att klara den. Hade fått några tips från Jonatan om vila på några ställen som hjälpte bra. Tror att den kan gå vid nästa besök på klippan, så det bådar gott inför repsäsongen.

Daniel på CrimpoholicJag på ett av försöken på Crimpoholic, 7a vid Lillsjön.

Igår åkte jag hem till Stockholm för lite påskfirande med familjen. Solen sken och jag var sugen på bouldering så jag kastade med lilla paddan och stannade till vid Lillsjön utanför Norrköping. Jag hade aldrig varit där innan, men som tur var så finns det bra information på 27crags.com och jag lyckades hitta ett problem som jag blev sugen på och som låg nära parkeringen: Crimpoholic 6c+/7a. Hittade dit ganska fort och det såg fint ut. Det saknades dock bra uppvärmningsproblem i närheten så jag gick i kast med den direkt efter några armvevningar. Den gjorde skäl för namnet men jag kom nästan upp till toppen på flashförsöket. Jag gjorde något till försök och föll av i urtoppningen. Började titta lite på sittstarten som skulle ha graden 7a(+), och den såg inte ut att vara alltför jobbig, utan lade bara till i princip ett lite balansigt, sträckigt flytt till ståstarten. Efter en 6-7 försök hade stod jag på toppen efter en nervös urtoppning på slopers och mossiga fotsteg. Graden satte jag till 7a, men jämfört med Knutby tycker jag nog inte att den håller det. Jag filmade många av försöken, men skickade så klart när jag hade tröttnat på att springa fram och tillbaka till telefonen. Vad som dock fastnade på film var när jag föll av ifrån toppen, men det tänker jag inte posta här. Det var nästan en repris på Myggishfallet. Jag tror det börjar bli min specialitet.

Vi får se vad som händer nästa helg. Födelsedagsbouldering i Knutby kanske? Glad påsk på er alla!


Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.